Att ta båten till Prinsarnas öar:

Niobes solnedgångsflukt från Istanbul

Det finns vissa resor där destinationen bara är hälften av upplevelsen.

För mig var turen med båten från Istanbul mot Prinsarnas öar en sådan resa.

När båten långsamt gled bort från staden stod jag utanför och lät havets bris nudda mitt ansikte. Bullret från Istanbul verkade försvinna bakom mig, ersatt av vattnets mjuka ljud och måsfåglarnas rop som följde båten.

Under en stund kändes allt underbart tyst.

En simit åt måsfåglarna

Självklart var jag inte den enda som njöt av färden.

Måsfåglarna verkar ha vetat exakt vad som hände. När passagerare höll upp bitar av simit mot dem flög fåglarna längs med båten och väntade på sin chans att fånga en bit.

Jag kunde inte låta bli att le.

Det fanns något underbart turkiskt i scenen – havet, båten, måsfåglarna och en nybakad simit som försvann in i luften.

Jag hade kameran redo, men ändå kändes ögonblicket bättre än någon fotografi.

Ankomst till Prinsarnas öar

När vi närmade oss öarna gav stadens traviga silhuett gradvis vika för något helt annat.

Prinsarnas öar kändes fridfulla, nästan som en annan värld.

Gatorna var kantade av vackra gamla trähus, många omgivna av trädgårdar och träd. Deras arkitektur verkade berätta historier om ett annat Istanbul – eleganta träbalkonger, färgglada luckor och hus som tyst har bevittnat generationer komma och gå.

Och sedan la jag märke till något ännu mer överraskande.

Det fanns inga bilar.

Ingen trafik.

Inga horn.

Ingen stress.

Efter att ha tillbringat tid i Istanbul kändes detta som en liten mirakel.

Istället för motorer och trafik hördes fotsteg, cyklar, havet och då och då samtal som drev genom gatorna.

En annan sida av Istanbul

Att promenera runt ön vid solnedgången var kanske min favoritdel.

Ljuset blev mjukare och varmare. Trähusen verkade lysa i kvällssolen, medan havet speglade himlens skiftande färger.

Jag kände mig själv bromsa ner.

Det fanns ingenstans jag behövde skynda mig till.

ibland handlar resande inte om att se så många platser som möjligt. Ibland handlar det om att hitta en plats där du enkelt kan andas och njuta av att vara där.

Prinsarnas öar gav mig precis den känslan.

Solnedgång över havet

När solen började gå ner hittade jag en lugn plats för att titta tillbaka mot vattnet.

Himlens färger förändrades minut för minut – blått blev guld, guld blev orange och slutligen mjukare nyanser av rosa.

Båtarna som rörde sig över horisonten såg små ut mot det enorma havet.

Då förstod jag plötsligt varför folk återvänder till dessa öar igen och igen.

De är nära nog till Istanbul för en enkel flykt, men långt nog borta för att få dig att känna att du har rest till en helt annan plats.

Travel Inn Turkey ordnade resan

En sak gjorde denna lilla äventyrsmässig ännu enklare för mig.

Travel Inn Turkey hade arrangerat upplevelsen som en solnedgångstur, inklusive hämtning och avhämtning i Istanbul.

Det betydde att jag inte behövde oroa mig för hur jag skulle ta mig till avgångsplatsen, organisera transport tillbaka till mitt boende eller spendera kvällen med att kolla tidtabeller.

Jag kunde helt enkelt njuta av upplevelsen.

Ibland är det precis det man vill när man reser – att någon annan tar hand om detaljerna medan du koncentrerar dig på minnena.

Och för mig var minnet enkelt:

En båt.

En sval bris mot ansiktet.

Måsfåglar som jagar simit.

Vackra trähus.

Tysta gator utan bilar.

Och en solnedgång som långsamt försvann in i Marmarasjön.

Skulle jag åka igen?

Absolut.

Prinsarnas öar påminde mig om att några av de mest minnesvärda upplevelserna inte behöver vara komplicerade.

Man behöver inte alltid en lång resa eller en extraordinär äventyr.

Ibland behöver man bara lämna Istanbuls traviga gator bakom sig, kliva ombord på en båt och låta havet ta dig till en plats av frid.

Och kanske tar jag nästa gång med en större bit simit åt måsfåglarna.

— Niobe