Morgonen jag flög ovanför Kappadokien

Jag hade sett fotografier av Kappadokien förut.

Hundratals av dem.

Ballonger som svävade ovanför märkliga dalar, trolltorn som glimmade i morgonljuset, hotellrum i grottor huggna ur det forntida berget för att ta emot gäster. Vackra fotografier – men ändå hade jag aldrig föreställt mig hur det skulle kännas att faktiskt vara där.

Så jag bestämde mig för att ta reda på det.

Jag packade en liten väska, lämnade Istanbul bakom mig och valde nattbussen till Kappadokien. Jag tyckte om idén att resa genom natten och vakna någon helt annanstans. När morgonen kom hade landskapet utanför mitt fönster redan börjat förändras.

Och sedan dök Kappadokien upp.

Du såg nästan osann ut.

Mitt hem inne i en grotta

För denna resa ville jag ha något mer än ett vanligt hotell.

Jag ville sova inuti själva landskapet.

Mitt grott-hotell var huggen i den mjuka vulkaniska berggrunden, precis som så många av de hem och skydd som har varit en del av Kappadokiens historia i århundraden. Rummet var tyst, varmt och underbart atmosfäriskt.

På den första kvällen tänkte jag att Kappadokien inte bara har platser att besöka.

Det har en känsla.

När du går genom dalarna börjar du undra hur människor levde här, arbetade här, badade här och skapade hela samhällen bland dessa extraordinära klippor. Slutligen hade jag fel. Kappadokien är oändlig.

En dag mellan de röda och gröna dalarna

Mina första fulla dag ägnades åt att upptäcka Kappadokien genom dess berömda Röd Tur och Grön Tur.

Allt var arrangerat av Travel Inn Turkey, vilket betydde att jag kunde njuta av upplevelsen utan att oroa mig för transport, tidtabeller eller vad jag kanske skulle missa.

Landskapet verkade förändras runt varje hörn.

Trolltorn reste sig från jorden som skulpturer. Dalar öppnade sig mot dramatiska vyer. Forntida kyrkor och kloster påminde mig om att dessa synbarligen omöjliga landskap hade varit hem för generationer av människor.

Den Röda Turen visade mig Kappadokiens fascinerande hjärta, medan den Gröna Turen tog mig djupare in i dess dalar och underjordiska värld.

I slutet av dagen trodde jag att jag redan hade upplevt något extraordinärt.

Jag hade fel.

Den mest magiska morgonen väntade fortfarande på mig.

Innan soluppgången

Mina alarm ringde medan det fortfarande var mörkt.

Mycket mörkt.

För en stund undrade jag varför jag hade gått med på att vakna vid en sådan omöjlig timme.

Sedan kom jag ihåg.

Ballongerna.

Jag lämnade grott-hotellet medan himlen fortfarande väntade på solen.

På ballongstartplatsen var scenen nästan lika fascinerande som flyget själv.

En efter en förbereddes de enorma ballongerna.

Stoffet spreds ut över marken.

Korgarna kontrollerades.

Sedan tänds brännarna.

Wusch.

Ljudet av het luft som fyllde de enorma ballongerna ekade genom mörkret.

Långsamt, nästan magiskt, började ballongerna att lyfta.

Jag stod där och tittade på hur de växte större och större mot natthimlen.

Och sedan insåg jag något:

Upplevelsen hade redan börjat.

Du kommer inte bara fram, kliver in i en korg och flyger.

Du ser ballongerna bringas till liv.

Du ser mörkret långsamt försvinna.

Du ser Kappadokien förbereda sig för soluppgången.

Och sedan kliver du ombord.

Världen blev liten

När vår ballong lyfte från marken kände jag den märkliga känslan av att lämna den bekanta världen bakom mig.

Högre.

Högre.

Och plötsligt blev allt tyst.

Under mig låg dalarna, bergformationerna, de små vägarna och de lilla husen.

Från marken hade Kappadokien verkat enorm.

Från himlen såg det underbart litet ut.

Världen under mig hade blivit en miniatyrlandskap.

Och runt oss var det ballonger.

Dussinvis av dem.

Vissa var redan högt upp på himlen. Andra steg långsamt upp från dalarna. Deras färgglada former svävade mot morgonljuset.

Jag minns att jag tittade runt och tänkte:

Hur kan en plats vara så vacker?

Sedan kom det första ljuset.

Horisonten började glöda.

Trolltornen fångade det mjuka morgonsolens ljus.

Dalarna bytte färg.

Och Kappadokien vaknade långsamt under oss.

Jag hade rest till Kappadokien med förväntan om att åka ballong.

Det jag upplevde var mycket mer än att flyga.

Det var att se ett landskap vakna upp ovanifrån.

Frukost efter himlen

När vi återvände till marken var jag redo för en sak:

Frukost.

En riktig turkisk frukost efter en tidig-morgon-äventyr verkade absolut perfekt.

Färskt bröd, ost, oliver, tomater, ägg, te...

Efter att ha flugit ovanför Kappadokien kändes till och med en vanlig kopp turkiskt te särskilt.

Jag satt där och tänkte på allt jag just hade sett.

Men min Kappadokien-äventyr var inte avslutat.

Jag ville fortfarande uppleva landskapet ur en annan perspektiv.

Denna gång ville jag hålla mig nära marken.

Kappadokien på hästrygg

Så jag bestämde mig för att se Kappadokien på hästrygg.

Det var helt annorlunda än ballongen.

Från himlen hade landskapet sett litet ut.

Från hästrygg kunde jag se detaljerna igen.

De slingrande stigarna.

Klipporna.

Dalarna.

Skuggorna.

Tystnaden.

Hästarna rörde sig lugnt genom landskapet medan hästpojkar höll i tömmarna och ledde oss längs rutten. Jag kunde slappna av och njuta av utsikten utan att oroa mig för att hitta vägen.

Det fanns något underbart fridfullt i det.

I några timmar fanns inga trängda gator, inga scheman och ingen brus.

Bara hästen under mig, Kappadokiens landskap runt mig och känslan av att jag på något sätt hade klivit in i ett annat sekel.

Två dagar, så många världar

Om man tittar tillbaka, var det kontrasten jag gillade mest med Kappadokien.

Ena stunden gick jag genom forntida dalar.

Nästa utforskade jag underjordiska utrymmen.

Sedan sov jag inne i en grotta.

Innan soluppgången såg jag enorma ballonger fyllas med luft.

Få minuter senare svävade jag ovanför dalarna.

Och efter frukosten red jag en häst genom exakt samma landskap som jag precis hade sett från himlen.

Kappadokien gav mig flera olika sätt att se samma magiska plats.

Från nedan.

Från insidan.

På hästrygg.

Och slutligen, från himlen.

Skulde jag göra det igen?

Absolut.

Men nästa gång kanske jag stannar lite längre.

Because Kappadokien är inte en plats jag tror att du ska "bocka av" från en rese-lista.

Det är en plats att uppleva långsamt.

Vakna innan soluppgången.

Se ballongerna komma till liv.

Fluga ovanför dalarna.

Ät frukost därefter.

Gå genom de forntida landskapen.

Rid en häst.

Bo på ett grott-hotell.

Och, om du reser från Istanbul, var inte rädd för nattbussen. Det fanns något speciellt med att somna i en stad och vakna i en helt annan värld.

Mina resa till Kappadokien påminde mig om varför jag älskar att resa.

Ibland är de mest oförglömliga upplevelserna inte de du planerar perfekt.

Det är ögonblicken när du tittar runt och tyst tänker:

Jag kan inte tro att jag faktiskt är här.

Och den morgonen, svävande ovanför Kappadokien medan solen gick upp över dalarna, visste jag att jag skulle komma ihåg det för resten av mitt liv.

**Kappadokien var inte bara en plats jag besökte.

Det var en plats jag upplevde från himlen.**