Niobe vandrar genom Istanbuls oändliga Istiklal-gata

Niobe vandrar genom Istiklal: När Istanbul bestämmer att du behöver fler steg

Efter att ha besökt Galatatorn gjorde jag vad som verkade vara ett helt rimligt beslut.

”Jag ska bara fortsätta gå.”

Så här får Istanbul dig.

Du tror att du tar en liten promenad, och plötsligt har du blivit en del av en mänsklig flod som strömmar mot Istiklal.

Det var första gången jag såg denna sida av Istanbul så folktät.

Jag har upplevt trängsel utanför fotbollsarenor tidigare. Den trängseln har en mycket särskild energi – folk skriker, skrattar, argumenterar om fotboll och ser ut som om de är redo att ändra matchresultatet själva.

Men Istiklal var annorlunda.

Här fanns unga par som gick hand i hand, föräldrar som försökte hålla koll på sina barn, vängrupper, nyfikna turister och gatamusiker som tillförsatte sin egen soundtrack till eftermiddagen.

Allt kändes festligt.

Och det fanns absolut ingen anledning till det.

Då kom jag ihåg:

Det var helgen.

Det verkar tydligen räcka som anledning i Istanbul.

Familjer var ute, särskilt de med små barn, och alla verkade ha bestämt sig för att promenera längs Istiklal var det perfekta sättet att spendera dagen.

Så jag gick med dem.

Jo… långsamt gick jag med dem.

Jag insåg att Niobe inte går genom Istiklal.

Niobe tar små, försiktiga steg genom Istiklal.

Det fanns helt enkelt för mycket att titta på.

Kastanjeförsäljare rostade sina kastanjer, popcornförsäljare förberedde sina påsar, och bomullssocker dök upp i enorma moln av söthet.

Gatamusikerna spelade medan de historiska byggnaderna bevaktade hela scenen.

Och sedan fanns det själva byggnaderna.

På vägen påminde de ståtliga fasaderna, gamla lägenheter, kyrkor, passager, butiker och historiska konsulat mig om att Istiklal inte bara är en gata för shopping.

Den är en levande del av Istanbul.

Vart femte steg verkade säga:

”Titta på mig. Jag har funnits här mycket längre än du.”

Och, naturligtvis, tittade jag.

Jag gick.

Jag tittade igen.

Jag gick lite mer.

Tillsudden...

En korsning.

Jag stannade.

Nu då?

Ska jag fortsätta rakt fram?

Var Taksim-torget fortfarande långt borta?

Finns det en väg hem därifrån?

Eller hade jag bara gått mig själv in i en situation där den enda lösningen var att vända om och gå hela vägen tillbaka till Galata?

Jag tittade runt.

De flesta fortsatte rakt fram.

Det verkade vara en utmärkt vetenskaplig metod.

Följ folkmassan.

Så jag fortsatte.

Steg för steg, genom de livfulla gatorna i Istiklal, tills jag slutligen nådde Taksim-torget.

Och där stannade jag.

I ett ögonblick stod jag helt stilla och tittade på monumentet.

Efter alla dessa små steg hade jag äntligen kommit dit.

Och jag insåg något.

Man säger att för att verkligen känna en plats, måste man gå den.

Nu förstår jag.

Du kan inte uppleva Istanbul helt från bakom ett taxifönster.

Du måste gå dess gator.

Du måste bli lite vilse.

Du måste fråga dig själv om du går rätt väg.

Du måste följa främlingar eftersom det tydligen verkar som att alla andra vet var de ska.

Och, viktigast av allt...

Du behöver bekväma skor.

Mycket bekväma skor.

För Istanbul visar dig vägen.

Det kan bara ta flera kilometer innan det gör det.

Och om du vill upptäcka Istanbul ett steg i taget, har Travel Inn Turkey massor av promenadrutter redo för dig.

Bara ta med dina bekväma skor.

Istanbul tar hand om resten.

— Niobe