Niobe och Kumkapıs två dolda skatter

Det finns platser i Istanbul som presenterar sig själva.

De har storslagna ingångar, kända namn, folkmassor av besökare och kameror pekade åt alla håll.

Och så finns det de platser som verkar gömma sig.

Niobe upptäckte en sådan plats i Kumkapı.

Hon hade gått genom den berömda fiske restaurang-torget, där kvällsstämningen är nästan omöjlig att missa. Lampor och dekorationer hängde ovanför gatorna, restaurangerna var upptagna, folk pratade, och Kumkapı visade upp det livliga ansikte som besökare känner så väl.

Men Niobes uppmärksamhet flyttades plötsligt bort från bullret.

Få steg från ljusen och dekorationerna lade hon märke till något märkligt.

På ena sidan stod en hög vägg. Bakom den låg en byggnad utan synliga tecken på liv.

Det var inte en av Kumkapıs bekanta trähus.

Denna gång var den gamla strukturen byggd av tegel och verkade nästan glömd.

På motsatt sida var ett polisstation upptaget med människor som väntade på att komma in i myndigheternas lokaler. Niobe passerade genom folkmassan, men hon kunde inte sluta tänka på den tysta byggnaden bakom väggen.

Vad gömde sig där?

Hon vände vänster.

Och sedan såg hon det.

Över trottoaren stod en annan historisk byggnad.

I början såg det ut som en vanlig gammal struktur dold bland Kumkapıs gator. Men då lade Niobe märke till den turkiska skylten:

Panagia Elpida.

Namnet fångade genast hennes uppmärksamhet.

En silverfärgad järndörr var stängd. Ändå verkade byggnaden själv prata med henne.

På båda sidor av fasaden kunde hon känna igen bokstäverna P och E.

Panagia Elpida.

Den heliga jungfrun av hopp.

Niobe stod där en stund.

Området runt kyrkan var långt ifrån den polerade version av Istanbul som visas på vykort. Väggarna, trottoarerna och de omkringliggande byggnaderna visade en annan sida av Kumkapı – äldre, slitna och försummade.

Men Niobe hade lärt sig något om Istanbul:

ibland är de mest intressanta skatterna inte de som vackert presenteras.

Det är de som får dig att stanna upp och ställa frågor.

Och detta var bara början.

Kyrkan bakom väggen

Panagia Elpida är en av Kumkapïs historiska grekiskt-ortodoxa kyrkor, belägen på Gerdanlık Sokak.

Kyrkans historia når tillbaka flera århundraden. Den nuvarande byggnaden uppfördes på 1800-talets senare del av arkitekten Vasilios Tsilenis, med källor som daterar den nuvarande strukturen till 1895 eller 1898. Tidigare versioner av kyrkan hade redan funnits här och skadats av bränder. Historisk forskning registrerar en återuppbyggnad efter en stor brand på 1600-talet.

Kyrkan är byggd enligt ett grekiskt korsplan med en central kupol och två klocktorn. Den står inne i en gård omgiven av höga murar, vilket gör detremarkabelt lätt att passera i närheten utan att inse vad som göms bakom dem.

Och det finns ett annat hemlighet inom komplexet.

En ayazma, eller helig källa, är kopplad till kyrkan och dedikerad till Agios Georgios (Sankt Georg). Historisk dokumentation beskriver den heliga källan under kyrkområdet, inklusive dess marmorelement och religiösa dekorationer.

Niobe hade upptäckt den första skatten.

Men byggnaden hon lagt märke till tidigare bakom väggen var den andra.

Den tysta skolan vid Panagia Elpida

Bredvid kyrkområdet står den forna Grekiska skolan i Kumkapı.

Idag ser den mycket annorlunda ut än vad man kan föreställa sig när man hör ordet "skola".

Byggnaden är tyst.

Dess gamla väggar bär inte längre barns röster som rusar mellan lektioner. Det finns inga skolbollar som ropar eleverna tillbaka till sina klassrum. De omkringliggande gatorna har förändrats, gemenskapen har förändrats, och byggnaden har förlorat det vardagliga livet för vilket den skapades.

Ändå förblir den en viktig del av Panagia Elpidas gemenskaps historia.

Skolan låg till nordost om kyrkområdet, och historiska register indikerar att dess utbildningsaktiviteter upphörde år 1957.

Detta datum är viktigt.

1957 är inte bara året då en skola stängdes.

Det markerar ett annat kapitel i den gradvisa försvinnandet av mycket av det gamla grekiskt-ortodoxa gemenskapslivet från denna del av Istanbul.

Skolan och kyrkan tillhörde ett nätverk där religion, utbildning och vardagsliv var nära sammanlänkade.

Barn kunde studera i skolan, familjer kunde tillbe i kyrkan, och de omkringliggande byggnaderna kunde tjäna gemenskapens behov.

Idag står skolan som en tyst påminnelse om den världen.

Två skatter, en berättelse

För Niobe handlade upptäckten inte egentligen om att hitta en övergiven byggnad och en kyrka.

Hon hade hittat två bitar av samma berättelse.

Kyrkan bevarade gemenskapens andliga minne.

Skolan bevarade dess utbildningsminne.

Den ena välkomnade en gång människor till bön.

Den andra välkomnade en gång barn till lektioner.

Och båda berättar nu sina historier främst genom arkitektur, väggar och tystnad.

Niobe tittade igen mot den gamla skolan.

Dagens bullriga Kumkapı var bara några steg bort.

Restauranger serverade fisk. Besökare tog fotografier. Folk väntade utanför den närliggande polisstationen. Bilar och fotgängare fortsatte sin dagliga rutin i Istanbul.

Men bakom väggarna fanns fortfarande en annan Kumkapı.

En Kumkapı av grekiskt-ortodoxa familjer, lärare, barn, präster, firanden, böner och generationer av människor vars liv var kopplade till detta lilla hörn av staden.

Och kanske är det just detta som gör Panagia Elpida och dess gamla skola så fascinerande.

De ligger inte långt från Istanbuls berömda monument.

De är inuti den Istanbul som de flesta besökare helt enkelt går förbi.

Niobe log.

Hon hade inte planerat att upptäcka något den dagen.

Hon hade helt enkelt gått.

Och en gång till hade Istanbul påmint henne om att om du svänger ett hörn, tittar bakom en vägg, eller läser ett gammalt namn på en glömd byggnad, kan en annan stad plötsligt dyka upp.

Detta var Niobes upptäckt: två tysta skatter i Kumkapı – Panagia Elpida och den övergivna skolan som en gång tjänade gemenskapen bredvid sig.

Och hon visste att hon skulle behöva komma tillbaka.

För vissa dörrar i Istanbul kanske är stängda idag...

men deras berättelser väntar fortfarande på att öppnas.