MÖT NIOBE

Vissa resor börjar med ett flygbiljett.

Min började med en ansökan om Erasmus.

Jag kom till Turkiet som ung Erasmus-student och trodde att jag skulle tillbringa några månader med att studera, träffa nya människor och uppleva något annorlunda.

Jag hade ingen aning om att jag var på väg att förälska mig i ett land.

Inte bara i dess forntida städer eller vackra landskap. Inte bara i Istanbul, Kappadokien, Efesos eller den oändliga listan över platser jag markerat på min karta.

Jag förälskade mig i något mycket svårare att beskriva.

Turkisk gästfrihet.

Jag bodde hos en turkisk familj och upptäckte väldigt snart att vara gäst i ett turkiskt hem betydde något särskilt. En måltid var aldrig bara en måltid. En kopp te var sällan bara en kopp te. Det fanns alltid ytterligare en fråga, ytterligare en historia, ytterligare en plats någon ville visa mig.

"Har du varit där?"

"Du måste besöka den här platsen."

"Har du inte provat detta än?"

Och, naturligtvis, den fråga jag hörde fler gånger än jag kan komma ihåg:

"Vart ska du imorgon?"

Den frågan blev nästan en livsstil för mig.

Ett land, hundratals resor

Under mitt Erasmus-uppeholl kändes nästan varje dag annorlunda.

Jag reste med plan, tåg, buss, färja, bil och ibland med vilket annat transportmedel som helst som kunde ta mig dit jag ville.

Jag upptäckte att resa i Turkiet kunde vara en äventyr redan innan man anlände till destinationen.

Jag besökte forntida städer, arkeologiska platser, byar, berg, kustlinjer och städer som jag aldrig hört talas om innan jag kom hit.

Jag gick genom platser där civilisationer levde för tusentals år sedan.

Jag stod bland romerska ruiner.

Jag såg soluppgången över extraordinära landskap.

Jag satt vid bord med människor jag bara träffat några timmar tidigare.

Och långsamt täcktes min karta av små markeringar.

Men det fanns ett problem.

För många platser stod fortfarande tomma.

Vissa destinationer var cirkulerade.

Vissa hade stjärnor bredvid sig.

Vissa hade ett mycket allvarligt "MÅSTE BESÖKAS" skrivet över sig.

Och vissa var helt enkelt omöjliga att få in i min Erasmus-schema.

Slutligen tog mina studier slut.

Jag packade mina väskor och återvände hem.

Men något märkligt hände.

Mitt bagage kom hem.

Mina studier kom hem.

Mitt vardagsliv kom hem.

Men på något sätt stannade mitt sinne kvar i Turkiet.

Turkiet var inte klart med mig

I en tid försökte jag fortsätta som vanligt.

Jag avslutade mina studier. Jag gjorde planer. Jag återgick till min rutin.

Men varje gång jag hörde turkiska, såg ett fotografi av Turkiet eller lukta på något som påminde mig om ett turkiskt kök, transporterades jag tillbaka.

Tillbaka till det familjeheimet.

Tillbaka till resorna.

Tillbaka till samtal.

Tillbaka till de platser jag besökt.

Och viktigast av allt, tillbaka till alla platser jag ännu inte besökt.

Då förstod jag något.

Kanske var mitt förhållande till Turkiet inte menat att sluta när min Erasmus-upplevelse slutade.

Kanske var det precis då det började.

Så, efter att ha avslutat mina studier, bestämde jag mig för att fortsätta mitt långa — och sannolikt aldrig-avslutade — kärleksförhållande med detta extraordinära land.

Och där börjar min nya äventyr.

Så... vem är Niobe?

Hallå.

Jag heter Niobe.

Jag är en resenär, en nyfiken utforskare, en samlare av historier och, tydligen, någon som ställer för många frågor.

Varför finns denna plats här?

Vem bodde här?

Varför har den här byn det namnet?

Vad åt folk?

Hur reste de?

Vad hände här för 2 000 år sedan?

Vad är den här konstiga klippan?

Och kanske den viktigaste frågan av alla:

"Vart kan vi åka nästa?"

Luckligtvis har jag hittat människor som verkar inte bry sig om mina oändliga frågor.

Travel Inn Turkey har gått med på att följa med på resan.

De kommer att hjälpa mig att undersöka platserna jag besökt tidigare, upptäcka de jag missat och avslöja destinationer jag knappt hört talas om.

Tillsammans kommer vi att resa genom Turkiets kända platser och dess dolda hörn.

Och jag kommer inte att hålla historierna för mig själv.

Jag kommer att dela dem med dig.

Mitt första mål har mitt namn

Det fanns verkligen bara en plats där jag kunde börja.

En plats som heter Niobe.

Ja.

Det finns faktiskt en plats i Turkiet döpt efter mig.

Jo... kanske borde jag säga att jag är döpt efter henne.

Välkommen till Niobes Klippa, nära Manisa.

I foten av berget Spil, med utsikt över landskapet runt Manisa, står en naturlig klippformation som kallas Niobe Kaya – Niobes Klippa – eller, mer poetiskt, Aglayan Kaya: Den Gråtande Klippan.

Titta på den från rätt håll och du kan föreställa dig konturen av en kvinnas ansikte.

Och bakom det ansiktet ligger en av de sorgligaste historierna i den antika mytologin.

Kvinnan bakom klippan

Enligt den antika berättelsen var Niobe dotter till Tantalus och kopplades till regionen kring berget Sipylus, det berg vi idag känner som berget Spil.

Hon blev gift med Amphion, kung av Tebe, och hyllades för att ha många barn.

Men Niobe blev för stolt över sin stora familj.

Jämförde hon sig med Leto, gudarnas moder Apollo och Artemis, som bara hade två barn.

Niobe trodde att att ha så många barn gjorde henne överlägsen.

Det var en farlig skryt.

Letos barn tog hämnd.

Apollo och Artemis dödade Niobes barn, och Niobe lämnades i djup sorg.

Hon grät och sörjde tills, enligt legenden, Zeus förvandlade henne till sten.

Den sörjande modern blev en del av berget självt.

Och därför fick klippan vid berget Spil namnet Niobe.

Den antika kopplingen var inget som uppfunnits för modern turism. Historien om Niobe och klippan vid Sipylus var redan en del av den antika traditionen. Homer nämner Niobe i Iliaden, medan senare författare kopplade henne direkt till klippan nära det forntida Magnesia, dagens Manisa.

Gråter klippan verkligen?

Jo...

Det beror på vem du frågar.

Klippans form är naturlig, bildad av erosion, men dess utseende har uppmuntrat generationer av människor att se ansiktet på en sörjande kvinna.

Traditionellt tolkades vattendroppar kopplade till klippan som Niobes tårar. Det turkiska namnet Ağlayan Kaya, som betyder "Den Gråtande Klippan", håller den poetiska traditionen vid liv.

Stående där kunde jag inte låta bli att undra vad Niobe själv skulle tänka.

Skulle hon bli överraskad över att människor fortfarande berättar hennes historia tusentals år senare?

Skulle hon vara glad över att hennes namn fortfarande minns?

Eller skulle hon bara be oss att sluta prata och låta henne ha lite fred?

Jag misstänker att det sista alternativet.

Mer än en klippa

Det som fascinerar mig med Niobes Klippa är att den inte bara är en geologisk formation.

Den sitter vid mötet mellan natur, mytologi, historia och minne.

Bergen är verkliga.

Klippan är verklig.

De antika historierna är verkliga bitar av mänsklig kultur.

Men känslorna inuti historien – stolthet, kärlek, förlust, sorg och minne – är lika kraftfulla idag som de var för tusentals år sedan.

Det är något jag alltid älskat med att resa i Turkiet.

Du besöker inte bara en plats.

Du upptäcker lager.

Titta under den moderna staden och du kan hitta en osmansk historia.

Titta under det och du kan hitta en romersk.

Gå djupare och plötsligt står du i ett landskap kopplat till grekisk mytologi, forntida anatoliska kulturer eller civilisationer som försvann långt innan vår moderna värld existerade.

Och ibland...

finns du bara en klippa.

En klippa som får dig att stanna.

En klippa som får dig att titta två gånger.

En klippa som berättat en historia i tusentals år.

Och detta är bara början

Så, detta är jag.

Niobe.

Jag har en karta.

Den är fortfarande full av spikar.

Vissa är platser jag redan besökt.

Många är platser jag fortfarande vill upptäcka.

Och det finns förmodligen hundratals fler som jag inte ens vet om än.

Det är den spännande delen.

Från nu av tar jag med dig.

Vi kommer att återbesöka några av platserna jag upptäckte under mina Erasmusår.

Vi kommer att utforska destinationer jag aldrig lyckades nå.

Vi kommer att söka efter dolda byar, forntida städer, glömda historier, lokala traditioner, ovanliga maträtter och extraordinära landskap.

Och jag kommer att fortsätta att ställa frågor.

Många frågor.

Lyckligtvis är Travel Inn Turkey redo för dem.

Åtminstone säger de det.

Vi får se hur länge deras tålamod varar.

För nu är min första fråga enkel:

Vart ska Niobe åka nästa?

Kartan väntar.

Och mitt turkiska äventyr har precis börjat.