Baklavatornen

Jag trodde jag visste hur baklava såg ut.

Kvadrater. Rombformade bitar. Gyllene lager. Pistagenötter strödda ovanpå.

Då, någonstans på min resa genom Turkiet, såg jag en torn.

Inte ett stentorn.

Inte ett forntida torn.

Ett baklavatorn.

Det stod stolt bakom glasrutan i en liten konditoriaffär, byggd av lager efter lager av ömt bakverk, smör och pistagenötter, med sirap som glänste mellan vecken.

Jag stirrade på det.

”Är det verkligen baklava?” frågade jag.

Mannen bakom disken log.

”Naturligtvis.”

Han sa det som om jag precis hade frågat om himlen verkligen är blå.

Jag pekade på tornet.

”Och folk äter det där?”

Han skrattade.

”Det är tanken.”

Jag beställde en bit.

Första tuggan var farligt god.

Bakverket sprack mjukt. Pistagenötterna följde efter. Sedan kom sötman – rik, varm och omisskännligen turkisk.

På ett slag förstod jag något.

Baklava är inte bara en efterrätt.

Det är arkitektur du kan äta.

Lagren är dess våningar.

Pistagenötterna är dess dekoration.

Siraben är den hemliga ingrediensen som håller allt ihop.

Och bakverksteknikern?

Arkitekten.

Men mitt äventyr var inte slut.

En stund senare upptäckte jag ett annat torn.

Detta var gjort av kadayif – de ömma, gyllene trådarna av riven deg som nästan ser ut som fint gyllene hår.

Det var högre, mörkare och underbart oordnat.

Jag kallade det för Kadayiftornet.

Kocken tittade på mig.

”Künefe,” rättade han.

”Ah,” sa jag. ”Så tornet har ett namn.”

Han nickade.

Och sedan tillade han något som fick mig att skratta:

”Varje torn behöver ett namn.”

Kadayifet var annorlunda än baklavan.

Krispig utanpå.

Mjuk och varm inuti.

Och gömd i mitten fanns ost.

Ost!

Jag tittade på kocken med förvåning.

”Sätter ni ost i efterrätt?”

Han log.

”Du har inte rest tillräckligt mycket.”

Rimlig poäng.

Jag tog en tugga till.

Den varma osten sträckte sig mellan bakverket och siraben, och plötsligt var mina noggrant uppbyggda regler om vad en efterrätt ska vara helt förstörda.

Den eftermiddagen slutade jag tänka på efterrätter som saker man bara beställer i slutet av en måltid.

I Turkiet kan de vara en upplevelse.

En konversation.

En tradition.

En anledning att sitta ner med en främling.

En anledning för någon att förklara hur deras mormor brukade göra det.

Och ibland, tydligen, en anledning att bygga ett torn.

Jag lämnade konditorian med kladdiga fingrar och ett leende.

Jag hade kommit på jakt efter något sött.

Jag hittade istället en liten bit av turkisk kultur.

Och nu när någon berättar för mig att de redan har provat baklava, har jag bara en fråga:

”Ja… men har du någonsin klättrat i ett baklavatorn?”

Kanske är det problemet med att resa.

Du lämnar hemmet och tror att du vet vad du letar efter.

Då lägger Turkiet tyst ner något helt oväntat framför dig.

Och du tar en tugga.